Något som återkommer i mina tankar mycket under den här kursen är det som jag nu väljer att kalla skrivandets frustration. Den där känslan som så många känner igen sig i, när man sitter med ett blankt papper eller när man helt enkelt bara fastnat och uppfylls av känslan att man aldrig ska bli klar. Den känslan utbyts sen till en enorm lättnadkänsla när man är klar, och klar blir man alltid tillslut. Men sen smyger sig känslan på, den där gnagande känslan över att man ändå inte är riktigt nöjd...
Jag sitter med detta nu då vi skriver en rapportskrivning över vår fältstudie och analyserar två barn i sin skrivutveckling. Jag har suttit med liknande frustration många gånger nu men vet med mig att det alltid går tillslut. Tänker samma tankar som de tar upp i Skrivboken: "Då måste man komma ihåg att man faktiskt klarat av att skriva förr. Man bör också tänka på att skrivandet visserligen är en krävande process, men att man trots allt kommer långt med hårt och envetet arbete" (Strömquist 2014, s. 77).
Jag kan inte låta bli att tänka att jag har känt den här frustrationen många gånger nu. Jag är 30 år. Har studerat och producerat texter den större delen av mitt liv och känner fortfarande av frustrationen. Mina blivande elever är mellan 9-12 år, de har kanske precis börjat känna av den här frustrationen eller kanske levt med den en tid. Jag förstår att det kan vara "drygt" att skriva och att man kan få höra många fraser som "men orka". För det är ju just det som det handlar om. Att orka. Att orka ta sig igenom den långa och krävande processen som ett skrivande innebär. Att orka känna känslan av ett eventuellt missnöje och att efter det kunna ta sig an en ny text med entusiasm.
Jag hoppas att jag kommer att kunna ha förståelse för mina elever och att jag lär mig att inspirera dem till skrivglädje...
// Emelie
