Det där med att skriva...

Så, idag har jag varit på fältstudien i en årskurs 6 på en byskola med endast 22 elever i klassen. Till att börja med var det en stor förändring mot de tidigare praktikplatserna jag varit på då klassrummen varit trånga och borden konstigt placerade för eleverna. De tidigare klasserna jag varit på praktik hos har även varit större med 30 elever och flertalet med särskilda behov i varje klass. Därav var det en intressant känsla att gå in i ett klassrum som på många sätt påminner inredningsmässigt och med ungefär samma antal elever som jag växte upp med på mellanstadiet.

 

Det jag märkte först och främst var lärarens goda kontakt med sina elever, och även att eleverna kom tidigare till klassrummet och frivilligt satte sig och läste i sin tystläsningsbok tills lektionen satte igång. Imponerande! Alla respekterade tystnaden och de som kom in efterhand smög till sina platser med ett tyst "hej" till läraren. Mycket trevlig atmosfär! Väl under skrivuppgifterna de fick märkte jag att där var 3 elever med ipads som hjälpmedel, medan de andra skrev för hand. Jag fokuserade lite extra på dem med ipadsen för att se deras intresse och engagemang i uppgifterna, och blev positivt överraskad när jag såg att de var minst lika uppe i uppgifterna som sina kamrater. Läraren blev även positivt överraskad över en elev som i vanliga fall inte brukar skriva så mycket, men som verkligen ansträngde sig och hängde med de andra. Intervjuprocessen som skulle genomföras blev också väldigt positiv då alla utom 2 elever svarade att de GÄRNA ville bli intervjuade mod eras skrivutveckling. Detta såg jag som väldigt positivt och att eleverna gärna vill diskutera och prata om sin utveckling - samtidigt som de antagligen var rätt nyfikna så klart. De två eleverna läraren valde ut var på olika stadier i sin skrivutveckling men med väldigt god självinsikt och förståelse för vad som är nästa steg i utvecklingen. Nyttigt och lärorikt för mig att höra. Allt som allt så tar jag med mig en positiv upplevelse efter idag. Eleverna skrev så pennan glödde, och efter 10-minuterstestet med så många ord som möjligt satt många och masserade handlederna och ville inte sluta.

 

Det kändes som att uppgiften var rolig för dem och de skrev för fullt utan att tänka på vad, och hur mycket, de faktiskt skrev! Även berättelsen om "min önskemorgon" var där flera som berättade kortfattat (bra sammanfattningsförmåga) och hade använt fantasin inom rimliga gränser. Jag tror och hoppas att eleverna tyckte detta var roliga övningar, och alla räckte upp handen när jag frågade om vilka som inte trodde de skulle hinna skriva så många ord som de gjorde. Detta medför ju en positiv utveckling för deras självförtroende för framtiden tänker jag. Vikten av att hålla roliga lektioner och med syften som kanske inte alltid är helt klara för eleven men där de gör det helhjärtat med glädje är så viktiga! Läraren skulle köra uppgifterna i de andra klasserna sen också just för att hon tyckte att det blev en så positiv överraskning för elevernas självinsikt över skrivandet.

 

Ha kul = så viktigt!

 

/Jenny